- Melissa Dagestam

Melissa Dagestam

Detta är jag, mitt namn är Melissa Dagestam(du kan kalla mig anynomia) jag är 17 år, snart 18.

Jag bor i Göteborg med min mor, syster, hundvalpen Bullen samt min katt Lucas. Jag ser nog ut som vilken tonåring som helst, men jag har blivit diagnoserad med Asperger sedan vintern 2013, och fick OCD i början av 2013. Jag har varit med om mycket saker på mina 17 år och jag tänkte dela med mig om dessa. Mitt mål med denna blogg är att få ut kunskapen om hur det är att leva med dessa två "symptom" och att du ska finna det lärorikt samt intressant att följa min vardag, dela gärna bloggen med ngn du tror skulle uppskatta det, eller som kanske t.om har asperger eller OCD själv, ju fler desto mer att kunna ge ut kunskapen till. Varför jag börjar att blogga igen är för att t.ex när jag har berättat för en person att jag har asperger brukar 90% av de personerna säga: Vad är asperger för något? Det är då som jag insåg att samhället behöver få mer kunskap om detta. Då detta inlägget kmr bli långt kan du välja att sluta läsa här, då jag nu ska börja skriva om hur mitt liv ändrades ifrån året 2013 och hur det fick mig att vara en självsäker tjej till en inte så lika självsaker person. (Jag kommer självklart inte ta med alla detaljer då skulle detta inlägget aldrig ta slut)

Året var 2013 och månaden Mars, det började blomma ute och vädret gick till lite varmare temperatur, men jag mådde ändå inte bra inuti. Jag blev äcklad av att sitta på spårvagnen och jag började tänka på hur mycket smuts det egentligen fanns omkring mig. Det slutade i att jag inte längre kunde åka till skolan. Jag slutade röra på mjölkpaket etc och min familj fick göra allt åt mig. Jag isolerade mig på mitt rum och höll mig undan allt socialt, jag raderade min instagram och facebook och försökte komma bort ifrån världen, det var som att jag inte existerade. Månaderna gick och hela sommarlovet spenderade jag inomhus. Min mor insåg efter ett tag att detta var sjukligt, och kontaktade BUP.

Det är här jag nu kommer spendera flera månader pratandes med en psykolog vid namn Katarina(om jag minns rätt) jag gillade henne och hade ett stort förtroende till henne. Jag kunde under denna tid inte sitta ner på en stol då det äcklade mig, utan jag stod upp och samtalen som kunde vara i flera timmar gjorde mina ben väldigt svaga. Jag fick prata om mina problem och det lättade en stor del, jag fick även "läxor" som jag skulle göra hemma för att bli av med min OCD, dessutom fick jag en medicin vid namn Setralin som jag fortfarande tar. Jag kommer ihåg att jag var så stolt över mig själv när jag hade tagit i alla dörrhandtagen hemma, detta låter barnsligt enligt de flesta men för mig som lider av OCD är det helt otroligt. I December 2013 lades jag in på ett behandlingshem i Göteborg. Jag vägrade att gå ur bilen och sparkade sönder halva bilen(typ) så jag fick läggas in på Östra sjukhus och det var 3 personer som fick bära in mig då jag blev så stark och jag kommer ihåg att jag skrek när jag gick genom korridoren till mitt rum. Som tur var spenderade jag cirka 1-2 veckor här.

När jag kom till behandligshemmet hatade jag detta stället då de endast åt kyckling där typ hela tiden och det gjorde mig förbannad (haha världsproblem) så det resulterade i att jag åt väldigt lite. Jag ogillade de flesta av personalen, men det var några jag gillade och jag pratade mycket med de och jag var deras underhållare med min humor i centrum vilket verkade göra deras dag, och även min lite roligare. Efter några dagar på behandlingshemmet gjorde jag olika test och det visade sig att jag hade Asperger. Jag hade aldrig trott att jag hade Asperger och jag skrattade faktiskt och tänkte att det blivit något fel, men jag googlade sedan och det stämde perfekt in på mig. Jag började därefter i behandlinghemmets skola, där jag blev behandlad som att jag var efterbliven, iallafall i matten, då jag ej hade haft matte på flera månader såklart att man glömmer av saker. Men jag pluggade även andra ämnen där som gick bra. Jag gillade mina lärare: Gunnar och Majken i början även fast de var jobbiga, och elaka med det med matten, men jag gillade när vi skulle presentera nyheter vi läst om eller quizen som jag alltid fick mest rätt på, eller när jag och Gunnar gav mat till de hungriga fåglarna. Det bästa var även att jag varje helg(om jag minns rätt) fick jag åka hem och hälsa på familjen, och jag ville aldrig återvända men jag var tvungen.Jag lärde mig faktiskt mer under denna period jag var sjuk än någonsin innan, jag kunde nästan alla världens länder och huvudstäder då detta var mitt nya intresse(jag önska det satt kvar ännu då jag ska ha geografi snart haha).

Den 23 Februari 2014 blev jag hemflyttad och jag var så glad, jag var nästintill frisk och mådde mycket bättre. Jag kom tillbaka till skolan i Mars och pluggade in hela terminen på 2 månader vilket jag är väldigt stolt över. Jag ansökte sedan till ett gymnasie,där jag kom in och började i ettan Augusti 2014.

Jag går nu i tvåan och det har gått bra förutom att mina OCD tankar ibland har spökat och det fanns en tid då jag skar mig själv igen precis som jag gjort i ettan. Jag tänkte nu vill jag dö, men nu tänker jag att jag vill leva. Höjdpunkten i mitt liv var när jag träffade Benjamin som är min pojkvän, vi träffades via World of Warcraft som är mitt favorit MMO spel. Han är en snäll person som alltid finns där för mig och jag älskar honom över allt. Om 1,5 år kommer jag antagligen att flytta till honom i Norge, sedan ska vi flytta till Sydafrika då jag ska jobba på savannen där(det är min högsta dröm). Det är allt jag kommer på att berätta, jag hoppas du kommer stanna här och följa min tillfrisknande resa ifrån min OCD, i nästa inlägg kmr jag att skriva vad OCD & Asperger är, vi syns då :)